I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Artikelförfattaren räknar inte bara lik, något som ju alltid utfaller till Kongokrigets tragiska fördel, utan refererar också denna bok, som behandlar medielogiken bakom nyhetsjättarnas konfliktrapportering. (Jag googlade även fram en blogg av samme författare, som alltså behandlar ”glömda”, ”dolda” eller kanske ”ignorerade” konflikter.)

Bokens teoretiska ramverk tycks av det korta referatet att döma sätta namn på en massa saker som ännu snurrar rätt osorterat i mitt huvud. Bör läsas – och gör jag det får jag kanske anledning att uppdatera bloggen igen om ett år…

Själv tycker jag detta pekar på en intressant och problematisk del av internationell rätt. ”Folkmord” och ”Brott mot mänskligheten” lanserades som begrepp i ett bestämt syfte: för att kunna döma de nazistiska krigsförbrytarna efter Andra världskriget. Gott så. Men de som utformade dessa begrepp var i fallen England och Frankrike kolonialmakter som begått fruktansvärda övergrepp mot miljontals människor i sina kolonier. De var naturligtvis inte intresserade av att inkluderas i definitionerna av ”Folkmord” eller ”Brott mot mänskligheten”. Resultatet blir, något förenklat, att handlingar som inte uttalat syftar till att systematiskt utrota en viss folkgrupp inte faller under definitionen ”folkmord”.

Handlingarna som leder till döden för människor i Kongo är – liksom under kolonialtiden – till stor del inte planerade och organiserade som ett ”folkmord”. I stället handlar det om girighet och maktpolitik som får fritt spelrum. Ett förakt för människoliv som gör att man kan svälta ut sin fiende, beröva fienden medicinsk vård och annan hjälp, underlåta att ingripa när man borde för att vissa människoliv är värda mer än andra. Detta är vad tongivande aktörer, såväl stater och företag som FN och biståndsorganisationer, gör i Kongo idag. På vilket sätt skulle detta vara mindre fruktansvärt än Darfur och rättfärdiga mindre mediebevakning?

Artikeln sätter även fingret på ett annat problem: myten om den bortglömda konflikten, som leder tidningsredaktörerna till det lata felslutet att bara man skriver att konflikten är glömd så har man gjort sitt, i stället för att på allvar bevaka konflikten. Med artikelförfattarens ord:

it seems most editors have decided that running the occasional chin-scratching piece about lack of coverage will suffice in place of coverage itself. The Congo is not a forgotten country; it’s an ignored country.

Gå till Help Swedens hemsida och kika lite mer på vad de snälla afrikanerna gör för oss.

Detta blogginlägg är det första jag skriver på min nya dator, en liten och billig Asus Eee 900. Jag gillar verkligen den lilla smidiga burken och saknar inte min många år gamla häck som nu är lämnad till återvinning. Men det finns ett problem, ett stort problem.

När jag frågade på de olika elektronikaffärerna om Asus råvarukontroll var expediterna först frågande.

-Menar du hårdvara? Mjukvara?

-Nej, råvara…

Jag förklarade mina betänkligheter. Kobolt och tantal i denna dator kommer med stor sannolikhet delvis från de vidriga gruvorna i östra DR Kongo. Expediternas svar på förtydligandet varierade lite. ”Ingen aning, folk skriver så mycket, du får googla” eller ”Asus är bra, dem kan man lita på”. I den bästa affären fick jag åtminstone numret till Asus kundtjänst. Jag ringde och frågade om deras policy. Svaret:

Asus kan inte garantera att metallerna i datorn inte kommer från ett krigsområde.

Och det visste jag ju.. Allt annat vore att ljuga. Hittills har jag inte kunnat hitta något elektronik- företag som kan garantera detta – trots att de tekniska möjligheterna för sådan spårning finns. Vad gör jag då av min så kallade konsumentmakt? Skriver ett blogginlägg?

Undersökningen kring avtalet med Lundin finns pa s. 16-31 i volym 2. Mycket av byrakratfranskan har jag inte lyckats penetrera, men den utmynnar i ett antal villkor som ska tillgodoses i omförhandlingarna av kontrakten. Bl.a. har statens (dvs. Gecamines) andel i kontrakten tidigare förhandlats ner fran 45% till 17,5%, nagot som nu ska reverseras. Lundin med partner ska ocksa betala 185 miljoner dollar (varför är jag inte riktigt säker pa). Utan vidare kommentar konstateras att Tenke Fungurume Mining inte har lyckats visa nagra dokument alls gällande miljöarbete. Jag aterkommer med eventuella kongolesiska kommentarer till ämnet.

Vi har tidigare mest hallit oss hemma om kvällarna, eftersom vi inte har nagon koll pa var man bör ga och inte ga pa mörka folktomma gator. Men nu bor vi mera centralt och igar tog en av vara kongolesiska vänner oss med pa en ansprakslös kvällsrunda. Efter att vi satt i oss en halv inkokt get med tillhörande matbanan och kassavablad hamnade vi pa ett hak med takterrass och fin vy över staden. Var vän berättade att i rondellen alldeles nedanför började oroligheterna i höstas. I valets efterdyningar drabbade oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas soldater samman med Kabilas presidentgarde och nagra hundra människor fick sätta livet till innan Bemba flydde till Portugal.

Kinshasa är numera väldigt avmilitariserat. Kulhalen i fasaderna finns ännu kvar, men nästan inga soldater rör sig i staden, och de som gör det är obeväpnade. Vissa poliser traskar runt med en kalashnikov nonchalant hängande över axeln, men det är svart att begripa att det för mindre än ett ar sedan pagick väpnade strider pa gatorna.

Var vän berättade att han var kampanjledare för Kabila i sitt kvarter, och därför fick nattligt besök av Bembas soldater. En granne fattade snabbt situationen och bröt strömmen i hela huset, vilket gav var vän tid att fly upp nagra vaningar till en annan familj, medan soldaterna letade i mörkret. Han höll sig gömd en period och sa smaningom atergick livet till det normala.

-Var du inte rädd? fragar vi svenskar dumt.
-Intill döden, svarar han.
-Men ända valde du att engagera dig?
-Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gjort det. Men jag ville arbeta för fred i landet.

Sa uppstar en politisk hjälte, ofrivilligt och i det lilla. Kulhalen i fasaderna blir med ens mycket verkligare.

Översynen gäller gruvkontrakt från krigsåren som slutits på felaktiga grunder och med orimliga villkor. Av de drygt 60 kontrakt som tagits upp för granskning befanns samtliga vara så felaktiga att de antingen måste omförhandlas eller kancelleras. Detta gäller alltså rimligen även Lundins Fungurumeprojekt. Samarbetspartnern Freeport McMoRan säger sig dock inte ha fått någon information ännu. Samtidigt bjuder svenska Exportrådet in till prospekteringstur till bl.a. Katanga för gruvgrävare och andra hugade entreprenörer.

Hemlighetsmakeriet och talet om att snabba upp processen har knappast lugnat alla de NGO:er som hävdar att regeringsföreträdare och president Kabila har alltför starka privata intressen i omförhandlingarna. Mer om det på Mineweb, där även ett antal mycket användbara rapporter listas.

[Uppdatering: samtidigt som jag skrev detta meddelades att SwedWatch kommit med en ny rapport om Lundin i DR Kongo. Jag har inte hunnit läsa den, men den finns här.]

(Helt off topic kan jag inte låta bli att undra om Johan Stael von Holstein verkligen har skrivit detta som svar till Johan Ehrenberg:

”Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Jag är absolut inte ointresserad av konst och kultur och inte heller okunnig i området. Jag är inte emot bidrag till konsten och kulturen och har ALDRIG sagt att jag är det eller att jag vill dra in den. Jag hopade inte fegt av Icon, jag fick sparken ur styrelsen för att jag ville konsolidera. Jag kom inte ur bubblan med en massa pengar. Min bok sålde i 10000 ex, vilken poet har gjort det.Utnämningen av mig är inte en provokation utan en nödvändighet. Din och dina värderingar tid är ute. Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!

Johan Staël von Holstein”)