Diverse

Sådant som inte ryms i andra kategorier

• Dag Hammarskjöld vid 100-årsjubileet

Hundraårsminnet av Dag Hammarskjölds födelse har inte passerat obemärkt. Räknar man in återutgivningar har ett styvt dussin publikationer sett dagens ljus i samband med jubileet.

Flitigast vid tillkomsten av dessa har nog diplomaten Kaj Falkman varit. Han ligger bland annat bakom det urval av Hammarskjölds tal som publicerats av Atlantis på både engelska och svenska. Märkligt nog har förlaget valt att publicera dessa volymer, som ju borde räknas som standardverk, i pocketutförande.

Tyvärr är även innehållet på sätt och vis en besvikelse, då redigeringsprinciperna lämnar en del övrigt att önska. I stället för de tematiska sammanfattande rubriker vi får ta del av vore konkreta redogörelser för det då aktuella politiska läget långt intressantare. Men visst finns det för den som intresserar sig för Hammarskjöld ett stort antal fynd att göra både vad gäller politiska idéer och slående formuleringar. De senare blir dock aldrig i närheten så kristalliska som i Hammarskjölds ”Vägmärken”. Tvärtom blir man varse hur inlindat och svävande mellan raderna han tvingades uttrycka sig i många politiska sammanhang. Inte av feghet, utan rent strategiska hänsyn får man förmoda.

Annars är det just ”Vägmärken” som har satt de djupaste spåren i jubileumslitteraturen. Denna andliga dagbok utgavs först postumt 1963 och har sedan dess ständigt lockat nya läsare och uttolkare. Till uttolkarna sällar sig denna gång bland många andra Svenska Dagbladets tidigare chefredaktör Mats Svegfors.

I ”Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken” gör han ett biografiskt försök från en helt igenom personlig horisont. Här är det inte kronologin och de exakta katalogkunskaperna som spelar huvudrollen; Svegfors använder sig i stället av framför allt vägmärkena för att teckna sin bild av Hammarskjölds inre utveckling. I detta syfte refereras även flera av Hammarskjölds andliga lärofäder utförligt, från Mäster Eckhart till Martin Buber. Med sina svepande generaliseringar över tidsandan både nu och då, sina blommor och grodor i den något ryckiga stilen och ledarskribentens självklara auktoritet påminner Svegfors faktiskt inte så lite om sin ideologiska antipod Olof Lagercrantz.

Det senare är här menat som beröm. Svegfors lyckas verkligen levandegöra Hammarskjöld och hans källor, han öppnar tidigare slutna rum och stänger varsamt men bestämt de dörrar som bör förbli stängda. Att han refererar den påhittige Sven Stolpe som något slags auktoritet och talar om ”kvaliteten på kärnan i ätteträdets stam” som en annan Grimberg kan i detta sammanhang vara honom förlåtet.

Om alltså vägmärkena spelar stor roll i flertalet jubileumspublikationer, så har de knappast lyfts fram i den mest officiella, antologin ”Freden som äventyr. Dag Hammarskjöld och FN:s framtid”. K. G. Hammars ger visserligen en koncentrerad men rik redogörelse för tankegodset i ”Vägmärken”, men hans bidrag upptar endast 20 av volymens dryga 400 sidor.

Antologin är redigerad av två tjänstemän vid det nyinstiftade ”Sekretariatet för Dag Hammarskjöld 100 år” (!), och innehåller förutom ärkebiskopens bidrag texter av Kofi Annan, Göran Persson, Hans Blix, Sergej Chrustjov, Margot Wallström och många, många fler. Perspektivet är i huvudsak politiskt och behandlar dagens och morgondagens arbete inom FN med jämställdhet, globalisering, humanitära interventioner, terrorism, USA:s hegemoni och mycket annat.

Som läsare kan man inte annat än imponeras av syftet med denna bok. Medan resten av jubileumsfloran kan vara krystad och meningslös som värst och existentiellt intresseväckande som bäst, har i denna volym samlats ett antal människor som åtminstone stundtals försöker verka i och förhålla sig till Hammarskjöldsk tradition och praxis.

Tyvärr härskar även här en alltför devot beundran för festföremålet, kombinerat med en vilja att få över honom på den egna sidan. I en skrift av detta slag räcker det inte att hänvisa till spekulativt möjliga sanningar. Det känns som det haltar när Wallström ska skriva om kampen för miljön och hållbar utveckling, och får det till att Dag Hammarskjöld ”säkert” skulle ha varit med på noterna om han fått leva. Intressantare hade varit att utreda varför den naturälskande Hammarskjöld inte var mer mån om att införa miljön på agendan.

Hon är inte ensam om att spekulera i vad Hammarskjöld skulle ha tyckt eller hur han hade handlat i vissa givna frågor. Även om själva spekulationerna är fruktlösa finns där ett grundpåstående som delas av flera men tyvärr inte problematiseras. Man hävdar med rätta att Hammarskjöld inte såg FN-stadgan som något ”heligt”, statiskt och oföränderligt. Tvärtom skulle stadgans tolkning följa tidens och situationens krav. Eftersom utgången i hans fall oftast blev lyckosam kunde han sitta kvar, och decennier efter sin död hyllas i festskrifter. Men om den ensamme, gode hjälten och övermänniskan inte infinner sig? Vem ska ges makt att göra dessa kreativa tolkningar, nu när vi inte har en Hammarskjöld vid rodret?

(Publicerad i ERGO)

• SVT:s dokumentär om Sverigedemokraterna

Med stigande frustration genomled jag dokumentären Sverigedemokraterna – vägen till riksdagen. En balanserad inledning urartade snart till en triumfatorisk reklamfilm för Jimmie och pojkarna. Grundlösa påståenden om kriminalitet och migration passerade oemotsagda, samtidigt som hotet från vänsterextremister och utfrysningen ur media skildrades precis enligt SD:s propagandaschema. När de fick vara för sig själva var bilden en annan. Idel mys och öppna landskap när partiledningen sitter och fikar i syrenbersån.

Förmodligen kan detta journalistiska magplask skyllas på producenten. Bo Sjökvist har träffande kallats ”en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård”. Han har tidigare dokumenterat raggare, marknadsfolk och andra outsiders. Då har han lyssnat sig fram till inkännande porträtt av grupper som annars utsatts för allsköns fördomar. Skillnaden är nu den att raggare och fakirer inte måste ställas till svars för sin människosyn. Ett politiskt parti ska behandlas journalistiskt korrekt, det vill säga kritiskt. Och ett främlingsfientligt politiskt parti är inte vilken subkultur som helst.

(Publicerad i Aftonbladet)

• Liljevalchs vårsalong 2005

Med anledning av designåret 2005 har årets upplaga av Liljevalchs Vårsalong form och formgivning som övergripande tema. Som vanligt är det brokigt och spretigt åt alla håll och kanter och den som letar efter rent formmässiga trender i detta får det svårt. Här är lite allmoge och där lite funkis, en porfyrurna i bästa empirestil, och där bredvid ett textilmönster i ren och präktig 50-talstappning.

Vill man se sammanhang, och det har curatorer och jury varit måna om, så bör man snarare se på vilka frågor och teman som aktualiseras av de olika föremålen. Hjälp har man av att varje rum är tematiskt uppbyggt så att verken ska kunna tala till varandra.

Ett tema som bryter fram på flera ställen är människans biologiska funktionalitet. Här trängs exempelvis en jacka i människohår med en jättelik DNA-modell och små gulliga rosafärgade örhängen och broscher, som vid närmare påseende visar sig föreställa aborterade foster.

Ett annat sådant tema är återanvändningen. Siluettklippta gamla plåtbitar blir placerade på ljusstakar till effektfulla skuggkastare och till utställningens verkliga höjdare måste räknas Sami Kallios och Brede Emil Haugens fåtöljer av itusågade badkar med ställning av begagnade cykelramar.

Det mesta som räknats upp ovan kan åtminstone i teorin tänkas komma till användning. Det gäller dock långt ifrån allt på utställningen. Den ”rena” konsten har lyckats nästla sig in bland annat i form av Peter PG Gustafssons uttrycksfulla skulpterade trägubbar, som befinner sig någonstans mellan Socker-Conny, Döderhultaren och Picasso. Monumental och vacker är Backa Carin Ivarsdotters skog av meterlånga krokiga grenar i lera som hänger i taket och upptar ett utrymme av åtskilliga kubikmeter.

Mycket lekfullt och inspirerande är det som synes, men vad är det då som saknas? Ja, en och annan skulle säkert anmärka att rena bruksföremål fått en ganska undanskymd plats, men så har det också varit ett syfte hos utställningen att lyfta fram ”den estetiska, sociala och känslomässiga sidan av saken”.

Ett annat uttalat syfte var enligt katalogförordet att ”bidra till en kritisk reflektion över fältet i dess helhet”, och här syns man inte ha lyckats lika bra. Några få försök finns det ändå, och efter att ha vandrat runt några varv i salarna blir det Fredrik Forsbergs lilla dokumentärfilm som ger en lagom kontrast till allt det jag sett. Trots brasklappar i katalogförord och intervjuer verkar de flesta inblandade ha köpt den tillväxtretorik som förknippas med svensk design sedan folkhemstanken övergivits till förmån för en merkantilistisk nationalföretagaranda. Forsberg kritiserar effektivt hur näringslivets kortsiktiga vinstintressen tillåts ta över designtänkandet, han vågar ställa frågan om det är ”genom kommersiella designprojekt som progressiv design skapas” och jämför med hur man lyckades förvandla det svenska musiklivet till en svensk musikindustri. Filmens avslutande varning är att vi genom att maskera det som i själva verket är ”vanlig gammal kommers” så riskerar vi en design som är ”inte bara borgerlig utan också odemokratisk”.

(Publicerad i ERGO)

• Om gatukonst

Gatukonst uppfattas gärna som något som sker här och nu. Verket dyker upp i urbanitetens virvlar och får en stund i solen, innan det sugs ner i glömskan igen. Vid första anblicken kan det tyckas som om utgivningen av böcker om gatukonst står i strid med en sådan idé. I själva verket är utgivningen i många fall en fortsättning av en stark dokumentär tradition hos konstnärerna själva.

De flesta svenska gatukonstnärer kommer från graffitiscenen. Sin lärlingstid tillbringade de i tunnelbanan och på pendeltågens uppställningsplatser. Men att måla graffiti på tåg är – ur den enskilde konstnärens perspektiv – minst sagt otacksamt. Efter ett tidskrävande och riskabelt arbete för att åtstadkomma nattens masterpiece på en hårt övervakad bangård, så välkomnas konstverkets födelse med att vagnen tas ur trafik och tvättas. De verk som tillåts finnas kvar är de som målas på undanskymda och otillgängliga betongmurar där de endast kan ses av de redan frälsta, kollegor och kännare som vet var de ska leta.

För att bevara och sprida de ofta kortlivade och immobila målningarna överförs de till ett annat medium, de fotograferas. Fotona cirkulerar sedan via fanzines, tidskrifter och hemsidor i det nätverk som den internationella graffitivärlden utgör.

Traditionen av ständig dokumentation och fotografering har helt naturligt tagits med till gatukonstens övriga domäner. För några år sedan lyckades GuiltyGuilty, en duo bestående av konstnärerna Akay och Adams, få en bestseller när de utgav sina hopklippta kvällstidningslöpsedlar i bokform. Man kan bara hoppas att de tusentals läsare som fnittrade åt rubriker som ”Moderat 7-åring stoppade skattepengar i sandlådan” och ”Shyman dödade svart städhjälp” även tittade ordentligt på bilderna. Då såg de att detta inte var en snilleblixt utförd i photoshop av några smarta reklamare. Löpsedlarna klipptes sönder rent fysiskt, klistrades ihop och sattes upp runtom i Stockholm. Självklart fotograferades de, men idén till en bok föddes först efteråt.

Detta projekt har i sin textuella och väggfasta karaktär fortfarande nära länkar till sin moderkonst graffitin, men det finns många andra sätt att använda våra gemensamma utrymmen på. Bröderna Barsky kallar sig en delvis annan konstnärsduo, bestående av Akay och Klisterpeter. Flera av deras projekt har handlat om husbyggnation. Ett svävande hus som utmanar äganderätten – för vem tillhör utrymmet ovan mark – en husvagn i minityr som dras av en cykel eller en liten röd stuga på en kulle mitt i den dånande Stockholmstrafiken. Det kan till och med vara så enkelt som att ställa till kalas med några vänner vid ett dukat bord i mittremsan på en motorväg.

Dessa projekt finns alla dokumenterade i boken ”Urban Recreation”. Med bokutgivningen följer här  en långt framskriden kontextualisering. Vid sidan om foton och korta anekdotiska berättelser om projekten finns intervjuer, analyser och annat material som bland annat pekar på gatukonstens politiska, etiska och estetiska sidor.

Dokumentationen, uttolkningen och efterbehandlingen av verket bidrar här till en förvandling av densamma. Att mekanismen är så oerhört tydlig just i det som kallas gatukonst beror inte minst på att vår föreställning om verket är allt som återstår: graffitin är borta, de uppklistrade affischerna nedrivna, de hemsnickrade husen förstörda, bordet avdukat. Det finns ingen möjlighet att gå tillbaka till själva konstverken. Ändå finns de där, på foton, i berättelser och föreställningar hos dem som har gjort dem, betraktat dem eller blivit en del av dem.

Adams har i en intervju erkännt att den ständiga dokumentationen inte är oproblematisk. Själv blir han deprimerad av att bläddra i graffititidningar. Där finns allt serverat och destillerat, utan stadens egen kontext och de upptäcksfärder man tvingas till för att se konsten på plats.

Därför känns det logiskt att Adams, som varit banbrytande på många andra fält inom gatukonsten, även blivit den som radikalt förnyat formerna för dess dokumentation. De senaste åren har han låtit dokumentationen och interaktionen bli en integrerad del av de projekt han genomfört.

Med början i det egenhändiga förfärdigandet av 20 överdimensionerade klotterpennor utkom 2004 boken ”King Size”. Adams konstruerade pennorna, byggde dem själv och gav sedan bort dem till utvalda konstnärskollegor i olika delar av världen. Mottagarna valdes med omsorg, det skulle vara personer som flitigt utövade den gren av graffiti som kanske är den minst förstådda: att skriva sin signatur, sin tag.

Ett av syftena med projektet var att återlansera tagen som uttrycksform. Redan från början var det också meningen att de som fått pennorna skulle dokumentera sina resultat. I boken publiceras, vid sidan om några teoretiska texter, bilder från storstäder världen över där klottrarna använt sig av Adams pennor för att dekorera gemensamma utrymmen. För den som tvivlar på det estetiska värdet av denna konstform kan kanske ”King Size” fungera som en ögonöppnare. Till höjdpunkterna hör Zys lätta kalligrafi på en mur i Tokyo och en bildserie av Nug från Stockholms tunnelbana, där han med barnvagnen i ena handen och pennan i den andra utmanar bilden av graffitimålaren som ett 13-årigt förortsyngel.

Men kanske börjar det bli dags att flytta diskussionen om tags och grafitti från den estetiska nivå som större delen av samtidskonsten redan lämnat. Om tagen är att se som dekoration eller vandalism beror av personlig smak. Däremot kan man diskutera vilka konsekvenser det får när klottrarna tvingar sin konst på människor som inte bett om att få se den. Det är lätt att dra paralleller till debatter om reklam i det offentliga rummet. En stor skillnad är då att klottraren inte betalar någon annan för att sprida logotypen.

Vad gäller klottrandet är detta en självklarhet, men gör-det-själv-attityden återkommer överallt i gatukonsten. Adams har fört in den även i själva bokproduktionen. Realistiskt nog såg han visserligen att boktryckandet låg utanför hans handlingssfär. Men trots att själva boken är tryckt på ett gammalt hederligt tryckeri, är omslaget tillverkat av återvunna kartongbitar och fastsatt med grov tejp. Det syns tydligt att materialet tidigare varit emballage för ölburkar, annanaskonserver eller tvättmedel. I sin utsökta enkelhet blir det ytterligare en kommentar till de frågor om varumärken, logotyper och globalisering som ställs i bokens texter.

Under senare år har Adams arbetat med sitt projekt ”Ta plats/Äga rum”. Han beskriver det själv som ett arkitek, ett system liknande bibliotekets, men där man kan låna utrymmen i stället för böcker. Här drivs dokumentationen och interaktionen ytterligare ett steg. Som en del i projektet publicerades nyligen dossiern ”Holes, huts & hidings”, som ger var och en möjlighet att bli en del av konstverket, och som dessutom hör till det läckraste som gjorts inom svensk bokkonst på länge.

I en sinnrikt utformad kartonglåda ligger ett antal stora reproduktioner av foton från arbetsprocessen. Adams sågar upp lås till offentliga utrymmen, byter ut dem mot egna hänglås, tillverkar gömställen för nycklarna i form av böcker med utskurna blad, som sedan placeras i hyllorna på Stockholms stadsbibliotek. Där kan vem som helst leta upp dem och sedan låsa upp och låna en kulvert, ett ventilationsrum eller något annat utrymme under staden. Om man pillar lite på lådan visar den sig även ha ett lönnfack där en gömd turistkarta visar exakt vart nycklarna går.

På detta sätt har Adams förenat delaktighet, dokumentation och den subversiva kraften i gatukonsten. För den som inte nöjer sig med nyckeljakten kan man även lära sig hur man bygger en ihopfällbar kanot. Den kan vara praktisk om man man vill gå ner i gatubrunnarna och paddla omkring på stockholms underjordiska kanaler.

I Adams kartonglåda ligger också en uppsats av Peter Cornell som associativt behandlar Adams konstnärsskap. Där refereras Agambens undantagstillstånd, Calvinos osynliga städer och situationisternas absurda experimenterande. Frågan är om Cornells spekulationer egentligen bidrar med något i sammanhanget (förutom att uppsatsen är vackert formgiven). Liksom den text du läser nu så missar den mycket av det viktigaste för upplevelsen: glädjen i leken, förgängligheten, konstnärens avtryck. Adams såg kanske helst att du slutade läsa här och istället gick till Stadsbiblioteket, facksal 3 och letade fram din egen nyckel till verket. Den gömmer sig i boken ”På vandring i det heliga landet”, hylla Oab.

Om du trots allt fortsätter läsa så är du i gott sällskap. De allra flesta nöjer sig nog med den hisnande tanken att man kan uppleva detta, i bästa mening, barnsliga äventyr. Återigen kan man konstatera att gatukonsten ofta består av vår föreställning om den. Det, och så dokumentationen.

(Publicerad i Dagens Nyheter)