Kongorelaterat

Texter om Demokratiska republiken Kongo (se även min avsomnade blogg här)

• Om Kabilaregimen och EU våren 2008.

Det är många som säger sig arbeta för att Demokratiska Republiken Kongo ska leva upp till namnet. På ett ordinärt tjänsterum i Kinshasas utkanter träffar vi en av dem, till yrket filosofiprofessor. Han är först lite avvaktande. Även om repressionen är ineffektiv så finns den där, och alla åsikter kan inte luftas med vem som helst.

Vi serveras den officiellt sanktionerade lägesbeskrivningen för detta problemtyngda land: viktigast är att få slut på kriget som härjar i landets östra delar, att etablera och säkra gränserna mot grannländerna, samt att få den parlamentariska oppositionen att fungera. Det senare hindras av att oppositionsledaren Jean-Pierre Bemba befinner sig i exil. Även om denna beskrivning knappast kan kallas en skönmålning av läget så förbigår den flera faktorer som är mindre smickrande för regeringen. Vi frågar därför vad professorn anser om det stora folkliga missnöje som bildar en informell opinion fjärran från parlamentets samlingssal. Försiktigt småleende förklarar han att i en demokrati, där finns oppositionen i parlamentet och ingen annanstans.

Under samtalets gång förstår han att vi nog inte är från säkerhetstjänsten och så kan vi diskutera det verkliga läget. Bilden som framträder är densamma som vi mött hos alla de taxichaufförer, pastorer och journalister vi talat med. I de breda lagren finns en djup misstro mot hela det politiska systemet. Det ses av många som ett spel för gallerierna, genomkorrumperat och oförmöget att åstadkomma verkliga förbättringar.

Man behöver inte se så långt som till kriget i öster eller de fattiga provinserna för att ge dem rätt. Här i huvudstaden tigger oavlönad polis och militär för sitt uppehälle, gatorna är delvis oframkomliga på grund av bristande underhåll, el och vatten drabbas av avbrott som kan vara i dagar och veckor, de överfulla sjukhusen saknar alla resurser, avfall ligger i drivor på trottoarerna och ruttnar i middagshettan.

De små ansatser till förbättring som syns här och var tillkommer ofta på utländskt initiativ. EU-pengar asfalterar en vägstump i en förort, Indien bidrar med några TATA-bussar till en kollektivtrafik som annars sköts av dödsföraktande frilansare i skrotfärdiga personbilar. Verkligheten står i skarp kontrast mot de löften som gav alliansen runt Joseph Kabila makten i de nationella valen 2006.

Dessa val framhålls gärna som en succé mot alla odds. EU:s observatörer medgav visserligen att det förekom oegentligheter, men slog ändå fast att det hela i huvudsak gick rätt till. Det har också blivit den gällande sanningen i det internationella samfundet. Men både kongolesiska och internationella frivilligorganisationer och bedömare har varit mycket kritiska. Förutom rent valfusk pekar kritiken på svårigheterna för alla väljare att registrera sig, oklarheter kring kampanjernas finansiering med mera.

Att erkänna detta vore ett misslyckande för EU, eftersom valen till större delen organiserades och finansierades av just EU. Utan att skriva under på någon av de fantasifulla konspirationsteorier som cirkulerar bör man fråga sig i vilken utsträckning valen var ett beställningsjobb för att hålla den sittande presidenten Kabila kvar vid makten och ge honom demokratisk legitimitet.

Det vore i sådana fall enbart den logiska fortsättningen på en politik där Europa (framför allt Belgien och Frankrike) och USA ända sedan självständigheten har gjort allt för att behålla rätt man vid makten i landet. Med eller utan demokratiskt mandat. Landets först premiärminister Patrice Lumumba mördades av belgisk säkerhetstjänst. USA lyfte i stället fram sin starke man, Joseph Desiré Mobutu, till nationens ledning. Denne avskaffade demokrati och yttrandefrihet och utvecklade så småningom en kleptokratisk diktatur som drev landet i ruin och orsakade befolkningen enorma lidanden. Detta hindrade inte att han samtidigt kunde dinera i vita huset eller kindpussas med Jacques Chirac.

I Kalla krigets slutskede blåste förändringens vindar även över Demokratiska Republiken Kongo. Man sammankallade en ”nationalkonferens” som i sig var långt ifrån demokratisk, men som arbetade för en mer demokratisk konstitution. Här kunde det internationella samfundet gått in och stöttat processen. I stället tilläts Mobutu sitta kvar, och han avsattes först 1997. Då skedde det med vapenmakt, och den nye diktatorn sågs genast som en legitim företrädare för landets intressen. När han mördades 2001 tog i god despotisk ordning sonen över rodret. Det är han som nu är president i Demokratiska Republiken Kongo.

Sommaren 2008 var det tänkt att demokratin i landet skulle ta nästa steg genom lokala val. Men valen är hotade, dels saknas det logistisk organisation och resurser, dels råder oklarheter om själva valprocessen och vem som är röstberättigad. Dessa problem vore lösbara, om bara den politiska viljan fanns där. I det rådande läget har regeringen ingenting att vinna på valen. Ute i provinserna blir missnöjet med centralmakten allt mer artikulerat och organiserat. Inte minst kritiserar man Kabila för att vara alltför beroende av utländska intressen – numera representerat även av det nyvaknade och hungriga Kina. Datumet för valet förskjuts successivt och är ännu inte fixerat. Några valkampanjer har inte synts till och flera bedömare tvivlar på att valen kommer att organiseras före nästa år.

Om EU menar allvar med talet om demokrati, även när det inte gäller att stämpla legitimitet i pannan på sin favoritkandidat, är det läge för en akut hjälpinsats. Stark ekonomisk och diplomatisk press på regeringen och den oberoende valkommissionen, i kombination med massivt organisatoriskt stöd skulle göra valen genomförbara och förhoppningsvis ge demokratin i DR Kongo ett rejält fotfäste på marken.

Den omogna politiska kulturen innebär helt säkert att fanatiker, lycksökare och starka ekonomiska intressen kommer att prägla även detta val. De politiska följderna är svåra att bedöma och riskerna är stora. Men hela poängen med demokrati är att det är folket som bestämmer, ingen annan. Vill man inte ta den risken måste man fråga sig om det verkligen är demokrati man vill ha.

(Författad tillsammans med Staffan Vahlquist. Publicerad i Dagens Nyheter)

• Turners bok om Kongokriget

Folkmordet i Rwanda 1994 har genererat ett stort antal böcker, alltifrån tunga akademiska analyser till reportageböcker och skönlitterära skildringar. Senast i raden att utkomma på svenska är Andrew Millers gripande roman ”Optimisterna”.

För den som söker information om den pågående och minst lika katastrofala konflikten i Demokratiska Republiken Kongo är utbudet magrare. Flera journalistiskt hållna skildringar har skrivits, men de tenderar ofta att sätta sin författare i första rummet, och handla mer om dennes vedermödor och reflektioner än om konflikten i sig. Ett fint undantag utgör dansken Peter Thygesens ”Congo, förmoder jeg” som trots att den är just en journalistisk skildring verkligen bidrar till att göra stora skeenden begripliga. Sedan den utkom 2001 har dock mycket blod hunnit flyta i Kongo.

Ett standardverk att återvända till är Georges Nzongola-Ntalajas ”The Congo from Leopold to Kabila” som utkom 2002. Här tecknas noggrant Kongos hela 1900-talshistoria, och många myter kan avlivas av hårda fakta. Framförallt 1990-talets demokratirörelse ges sin första grundliga genomgång. Men författaren lider en smula av en ensidigt materialistisk historiesyn. Att han dessutom var aktiv i politiken själv, på den lumumbistiska oppositionens sida, gör att objektiviteten kan tänkas halta på sina ställen.

När detta skrivs har den reguljära armén i Demokratiska Republiken Kongo just tvingats tillbaka av rebellgeneralen Nkundas förband i Nord Kivu i östra delarna av landet. När det läses kan situationen vara en helt annan, allianser och styrkeförhållanden skiftar snabbt i denna konflikt. Det enda som med största säkerhet kan sägas om framtiden är att det är långt till en fredlig lösning på den mer än decennielånga konflikten.

Ändå markerade valet 2006 ett slags avslut på de mest kaotiska åren. Främmande trupp står av allt att döma inte längre oinbjuden på kongolesisk mark, och demobiliseringen av olika miliser och rebellgrupper går framåt, om än med många bakslag.

Först nu kan alltså historien om de två Kongokrigen (1996-1997 och 1998-2003) skrivas, och en som tagit sig an uppgiften är statsvetaren Thomas Turner. Den välskrivna och öppna ”The Kongo Wars – Conflict, Myth & Reality” (Zed Books 2007) måste betraktas som en samtidshistorisk bragd. Så har han också alla förutsättningar, med två tidigare böcker om kongolesisk historia bakom sig och lång erfarenhet av att ha bott och arbetat i Kongo.

Kriget i Kongo räknar sina offer i miljoner döda, miljoner flyktingar, otaliga våldtäkter, plundringar och tvångsrekryteringar av barn. Humanitärt och räknat i människoliv är det den största katastrofen som drabbat mänskligheten sedan Andra världskriget. Utgifterna för FN:s ”fredsbevarande” styrka MONUC om 18000 man uppgår till många miljarder varje år. Intäkterna för dem som i krigets skugga plundrat Kongo på naturtillgångar har sannolikt varit ännu större.

Med detta i bakhuvudet känns det som något av ett mysterium att konflikten inte fått mer utrymme i svenska massmedia. Information finns i överflöd, så det är knappast det som är problemet. Kanske handlar det istället om svårigheterna att tolka informationen mot bakgrund av det komplexa händelseförlopp som konflikten utgör. Här har Turners bok kanske sin främsta uppgift.

Rwanda är en viktig utgångspunkt. Konflikten i Kongo hade förmodligen brutit ut även utan folkmordet, men den hade sett radikalt annorlunda ut. Därför centrerar Turner sin skildring kring Provinserna Nord Kivu och Sud Kivu, på gränsen till Rwanda, trots att konflikten förts med större eller mindre intensitet i hela det vidsträckta landet. Den senaste utvecklingen ger honom på ett makabert vis rätt: det är fortfarande i Kivuprovinserna som konflikten lever kvar och hotar att störta landet i ett nytt fullskaligt krig.

Journalisten Lynne Duke har något tillspetsat hävdat att efter 1994 flydde hela den Rwandiska staten till Kongo. Men det var inte de tutsier som drabbats av folkmordet som flydde, utan de hutuer som varit med och begått det. Även helt oskyldiga hutuer följde med strömmen; man fruktade vedergällningen. I gigantiska flyktingläger satt mördare, regeringstjänstemän, soldater och bönder om vartannat, och lägren utgjorde rekryteringsbas för de krafter som ville fortsätta kampen, d.v.s. folkmordet.

Men i Kongo fanns redan tidigare både tutsier och hutuer, vilkas tillvaro skakades i grunden av det som skedde i Rwanda. Tidigare hade de betraktats med fientlighet av andra kongolesiska folkgrupper, nu blev de även dödsfiender till varandra. Exakt hur denna process gick till, och vilka historiska och ideologiska rötter som närde den, utreds på ett överskådligt men aldrig förenklande sätt av Turner. Han vågar peta på den gordiska knuten av myter, etno-lingvistisk kvasivetenskap, ekonomiska motsättningar och uppiskad rädsla. Och se, när trådarna frilagts framträder den dagliga nyhetsrapporteringen i ett helt annat ljus.

Till detta bidrar inte minst att Turner förstår historien som ett resultat av rationella aktörers val, men inte på statsnivå. I stället går han ner på lokala nivåer, enskilda politiker eller militärer, deras förband och befälhavare. Så förklarar han ”Rwandas roll” inte som att någon abstrakt nationalstat träder in på scenen, utan som ett resultat av olika rwandiska aktörers sam- och motverkan.

Mycket uppfriskande är att detta också tillåts gälla FN. Även om FN ofta utmålas som en monolit, så trängs där många motstridiga viljor och principer. Det blir då förenklande på gränsen till lögnaktigt att hävda att FN i något visst skede har misslyckats eller lyckats. Ett flyktingläger som befolkas av krigsförbrytare och samtidigt är en säkerhetsrisk behandlas väldigt olika av MONUC (som ska skydda civilbefolkningen), UNHCR (som ska ta hand om flyktingarna) och OHCHR (som verkar för mänskliga rättigheter).

Till det kommer skillnaderna mellan vad som förhandlas i Säkerhetsrådets salar och vad som verkligen sker på marken. Vikten av tillförlitlig information blir här extra tydlig. Turner pekar på att de som i Rwandas fall satt inne med information, framförallt Frankrike och USA, av strategiska skäl behöll den för sig själva, och därigenom omöjliggjorde konstruktiva beslut. Han kostar på sig att konstatera att FN i regionen kring de Stora sjöarna samtidigt är en del av problemet och en ledande kraft i lösningen av problemen.

Nu är det inte bara Turners kunskaper i politisk sociologi som gör boken så läsvärd. Hans urstarka teoretiska fundament tillåter honom även att tillgripa kulturteoretiska och materialistiska förklaringsmodeller där sådana är mer relevanta. Det fina är att teorierna aldrig tynger framställningen, utan nästan osynligt bär den framåt.

Flera gånger lyckas han med sin skarpa analytiska blick frilägga ideologiska skrivningar i rapporter, ställningstaganden och hos tidigare historieskrivare. På 1990-talet hävdade många akademiker att rebelledaren Laurent Kabila, stödd av Uganda och Rwanda, sögs in i det maktvakuum som Mobutus kollapsade regim lämnat efter sig. Turner funderar och replikerar: ”Denna metafor hämtad från aristotelisk fysik – ‘naturen avskyr tomrum’ – är ideologisk, då den fråntar aktörerna ansvaret för sina gärningar.”

Den kongolesiska konfliktens mer materialistiska sida har att göra med den industrialiserade världens råvaruhunger. Grannländerna Rwanda och Uganda har ägnat sig åt mycket storskalig plundring i Kongo, med benägen hjälp av multinationella företag och maffiaorganisationer.

Turner är naturligtvis medveten om detta, men påminner om något som gärna glöms bort i debatten kring diamanter, coltan och mobiltelefonbatterier, återigen genom en perspektivväxling från det globala till det lokala. Han understryker att konflikten även är en kamp mellan olika folkgrupper om odlings- och betesmark. Perspektivet är berikande, men får givetvis inte tas som intäkt för att förringa de brott som de stora företagen och krigsherrarna begått i girigt samförstånd.

Det enda jag egentligen saknar i boken är en mer konsekvent genomgång av hur konflikten utvecklades i norra delarna av landet, där Jean-Pierre Bembas Ugandastödda MLC hade makten. Där fanns inte den konflikt mellan hutuer, tutsier och andra kongolesiska folkgrupper som är så bärande för Turners framställning. Även plundringen såg annorlunda ut, med fler frilansare och mindre statlig inblandning än i de Rwandadominerade områden boken nu främst behandlar. Eftersom Bemba kom att bli den lagliga oppositionens huvudkandidat i valen 2006 kunde det varit intressant att följa hans väg dit mer i detalj. Men detta är bara en randanmärkning till en annars strålande framställning.

(Publicerad i Arbetaren)

• Om CIA-mannen Larry Devlins memoarer

Nyligen gjorde svenska medier stor sak av att CIA offentliggjort sina så kallade familjejuveler. Det rör sig om interna dokument som visar på inblandning i flera hårt kritiserade aktioner under det kalla kriget. Bland de grövsta övergreppen brukar nämnas mordet på Patrice Lumumba, det före detta belgiska Kongos första demokratiskt valda ledare.

Vill man ha en mera rafflande bild av denna episod kan man vända sig till Larry Devlins memoarer ”Chief of Station, Congo. Fighting the Cold War in a Hot Zone” (Public Affairs, 2007). Devlin var CIA:s man i Kongo under större delen av 1960-talet. I memoarboken berättar han med idealistens entusiasm om politiskt maktspel, hemliga militära operationer och våldet på gatan.

Devlin förklarar att CIA inte hade med mordet på Lumumba att göra. Det kom visserligen en direkt order från president Eisenhover att mörda honom. Men just denna gång vägrade hedersmannen Devlin att göra sin plikt, av både taktiska och moraliska skäl.

Mördare eller inte, så har Devlin inget till övers för Lumumba. Dennes antikolonila politik var ett hot mot hela den fria världen. USA samarbetade i stället med överste Mobutu, och Devlin kan berätta att han var en rätt hygglig prick. Mobutu utvecklades sedan till en diktator av Stalinproportioner och störtade sitt land i ett inbördeskrig med miljontals döda. Devlin förklarar att detta berodde på att Mobutu, trots sitt politiska geni, var afrikan.

CIA:s mera rutinmässiga verksamhet bestod av destabilisering och påtryckning för politiska syften. Man organiserade demonstrationer eller planterade artiklar i pressen, när man inte censurerade den för hemmaopponionens skull. Militärt samarbete med FN förekom, men man litade lika gärna till legosoldater när det behövdes. Allt för att hålla Sovjet borta från Kongo. Det är genomgående obehaglig läsning. Inte minst frågar man sig hur amerikansk underrättelsetjänst arbetar idag.

Devlin ber aldrig om ursäkt, och detta perspektiv är försåtligt. Bristen på bortförklaringar gör det frestande att lita på vad han säger. Men Devlin är van att bluffa och manipulera för att åstadkomma det bästa för sitt land. Hans ”memoarer” bör nog snarast läsas som den sanning CIA skulle vilja ge om engagemanget i Kongo. Som sådan är de inte bara motbjudande, utan förmodligen även opålitliga.

(Publicerad i Dagens Nyheter)

• Om folkmordet i Rwanda och Gourevitch skildring

Senaste numret av Arena ägnar sin temaavdelning åt folkmordet i Rwanda. Den som till äventyrs trodde att det mesta redan var skrivet i ämnet ges här möjlighet att tänka om. Främst tack vare frilansjournalisten Felix Holmgren, förmodligen den vettigaste analytiska rösten i Sverige när det kommer till konflikterna i Centralafrika.

Hans huvudartikel är en frän kritik av Philip Gourevitchs bok ”Vi vill upplysa er att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”, som utkom på svenska i våras. Boken är en internationell storsäljare och har mer än någon annan format omvärldens bild av folkmordet. Detta är djupt problematiskt, eftersom Gourevitch i allt från informationsinhämtning till analys är helt beroende av den officiella version som framställs av den nuvarande regeringen i Kigali. Resultatet har blivit en starkt vinklad partsinlaga som är både grovt förenklad och i delar felaktig.

Gourevitch förbigår relevanta fakta som är obekväma för den officiella historieskrivningen, t.ex. de massaker som utfördes av tutsimilisen under det inbördeskrig som inleddes redan 1990. Vissa av hans teser gäller nästan för allmän sanning, exempelvis att folkmordet var minutiöst planerat under lång tid. Holmgrens analys visar att det finns all anledning att ifrågasätta ett sådant påstående.

Att allmänheten förts bakom ljuset genom Gourevitchs förtiganden och förenklingar är illa nog. Riktigt oroväckande blir det när det visar sig att han dessutom, tack vare privata kontakter, var en av Clintonadministrationens viktigaste informatörer i Centralafrika. USA:s reservationslösa stöd till Rwanda under president Kagame har nämligen starkt bidrag till att krigen i regionen kunnat forsättas. Numera sker det på andra sidan gränsen, i Kongo. Där räknar man sina döda inte i hundratusental utan i miljoner.

(Publicerad i Tidningen Kulturen)