Recensioner

Mest om böcker, kanske något annat

• Johannes Edfelts ”Dikter”

Johannes Edfelt sågs en gång som mästersmeden framför andra i den svenska rimstugan. Numera står ju sådana färdigheter lågt i kurs, och det måste nog även sägas om Edfelts aktier i största allmänhet. Desto mer förvånande är det att Bonniers till skaldens 100-årsdag utgivit en diger urvalsvolym ur hans mer än sjuttioåriga produktion. För urvalet står Anders Cullhed, som även skrivit ett energiskt förord.

Till det mera givande i detta urval hör att den tidiga ungdomslyriken blivit relativt fylligt representerad. Här finner man flera intressanta dikter, även om Edfelt inte själv ville kännas vid ungdomssynderna när han som mogen poet såg tillbaka. Versen var ännu fri, hos den som inte förläst sig vid universiteten eller låtit sig duperas av rimslickande recensenter. Motivvalet var också mindre klassiskt och känns kanske just därför mera tidlöst. Den nittonårige poet som 1923 utgav Gryningsröster ville tydligt vara samma andas barn som en tidig Lagerkvist eller kanske Ekelund.

Under begynnande 30-tal, med de i samtiden så uppburna samlingarna Aftonunderhållning och Högmässa är versen allt annat än fri. Här skördar rimmaren lagrar i öppen tävlan med Hjalmar Gullberg, den ende som då kunde göra honom mästarrangen stridig. Men denna typ av verskonst har sina sidor. Ibland verkar dikten skriven (och kanske medtagen i urvalet) blott för den sköna formens skull. Men ett ovanligt välfunnet rim får i dagens lite ovana öra lätt en biton av limerick eller studentspex, ja när innehållet är som banalast balanserar det hela faktiskt på pekoralets gräns. I de senare diktsamlingarna är verssnidandet inte lika utstuderat, men kan i stället verka en smula tråkigt. Man påminner sig en av Edfelts disciplar, Olof Lagercrantz, som senare i livet liknade versens vändningar vid en fånges vandringar i cellen – vid varje radslut kommer obevekligt gallret, rimordet. Sen trampar han tillbaka igen.

Verskonsten har naturligtvis hos Edfelt även sina starka poänger. Verkningsfull blir den när den används för att understryka det som är författarskapets inre, bärande teman. Till dessa hör först och främst den allomfattande nattsvarta pessimismen, gällande både mänskligheten i stort och den egna personen.

”Jag känner stora, skumma sjukhussalar,
med spår av liv, som mist sin rätta form.
Där döden står på lur och livet dalar
i doft av kloroform.”

heter det i en dikt ur Unga dagar. Formen spelar med i innehållet när den kortade slutraden stärker intrycket av förlust och ger strofen ett melankoliskt hugg.

Melankolin uppstår annars gärna när pessimismen bryts mot ett annat av författarskapets huvudteman – tiden. Med tidsdiktare menar man väl snarast en som äger förmågan att avläsa och gestalta den förhärskande tidsandan, för Edfelts del särskilt det mullrande 30-talet och dess urladdning i kriget. Under efterkrigstiden blir tidsandan en annan och Cullhed kallar i sitt förord Edfelt för ”en prosalyrisk rapportör från åldringsvårdens eller gatuvåldets Sverige”. Tillåter man sig en vidare innebörd av begreppet tidsdiktare så framträder en sådan av ett mera privat slag. Denne rör sig betydligt friare i kronologin, både minnen och framtid spelas upp i en samtidighet som ger näring till tankar och stämningar. En av höjdpunkterna är den berömda ”Tankar vid aftonlampan” ur Bråddjupt eko (1947). Författarjaget ser sitt barn vid lampan och detta startar en minnesprocess: ”jag sjunker / – som gruvarbetarn sjunker i sin hisskorg – / djupt ner i årens schakt”. Minnet liknas vid en hög bråte när författarens egen barndom väcks till liv. Genom den vuxnes förutseende, men alltigenom pessimistiska livsrådgivning uppmålas också barnets framtid av tvivel, ångest och förluster. Barnet blir, själv ovetande, en koncentrerad bild av livets plågor och fåfänglighet. Men dikten börjar och slutar i nuet, vid aftonlampan. Det är utflykterna framåt och bakåt i tiden som väcker mörkret. Vid lampan, som återkommer som diktens slutvinjett, finns endast barnets sorglösa nu.

När Edfelt själv blir äldre övergår han mer och mer till prosalyriska betraktelser. De är nästan uteslutande sceniska, beskrivande ett landskap, ett rum, ett minne eller en dröm. Bilderna äger ofta en ursprunglig, symboltyngd enkelhet och stringens. Patetiken är här om möjligt än mer uppskruvad än i den rimmade versen och döden blir en allt frekventare gäst på boksidorna. Allt som oftast blir det hela tyvärr lite väl uppskruvat och samtidigt lite för enkelt. Edfelt tillfogar några ytterligare ord där det redan var nog, en försiktig reservation eller en förklaring för mycket, som upplöser alla spänningar och tvetydigheter, efterlämnande en slapp och livlös diktkropp där tempot gått förlorat. I sina bästa stunder är han lysande även i denna svåra genre, men det finns få toppar med tanke på den omfattande produktionen.

Cullhed har valt att också lyfta fram flera dikter med klassiska influenser och motiv. Här får den yngre läsaren en aning om tidens flykt. Under Edfelts glansdagar var de klassiska författarna och myterna sedan koltåldern inpräntade i varje normalt bildad människas medvetande. Numera får man gå till handböckerna och leta fram dessa gestalter med exotiskt klingade namn. Inget fel i detta, men den naturliga, vagt obestämda och mångfacetterade associationen ger ofta mer av poetisk rymd än en torr encyklopedisk upplysning om var i Ovidius Metamorfoser som den eller den halvguden figurerar.

Närmare i tiden hittar man andra viktiga influenser och speglar för Edfelts poetiska värld. Barockens svenska diktning bildar klangbotten för betraktelser över tidens gång och dödens ständiga närvaro. Att Edfelts intellektuella heder förbjuder honom att spekulera i evighetens natur eller fly till en obestämd gud gör svärtan över silvret ännu intensivare än hos föregångaren Lucidor och hans gelikar.

I urvalet hittar vi även ett slags porträttdikter av bl.a. Georg Trakl och Nelly Sachs. Detta för oss in på ett annat spår, som i mitt tycke borde vara den naturliga fortsättningen på urvalsvolymen. Edfelt hämtade inte bara inspiration till sin egen diktning från dessa författare. Till det viktigaste i hans gärning hör det flitiga översättandet av framförallt tysk- och engelskspråkig litteratur från alla tider. Kunde vi inte få se en urvalsvolym av dessa tolkningar? Den skulle ge oss ytterligare oroande aningar av det mörka blod som strömmade i diktaren Edfelts ådernät.

(Opublicerad)

• Om Axess orientalismnummer 2007

Akademiska forskare inom humaniora har ibland svårt att nå ut med sina resultat till en bredare publik. Tidskriften Axess startades för att ändra på detta. Öppenheten ska garanteras av att man inte ”formulerat en färdig position och inriktar sig på att föra ut den”.

Nu verkar det dock vara dags att skriva om programförklaringen. På senare tid har tidskriften blivit allt mer uttalat kulturkonservativ. I senaste numret ger man sig följaktligen på en av postkolonialismens viktigaste företrädare. I ledare och tre större artiklar tar man vetenskaplig heder och ära av Edvard Said och hans inflytelserika verk ”Orientalism”.

Den tyngst vägande kritiken står historikern Robert Irwin för. Från ett inomakademiskt perspektiv beslår han Said med obegripliga uteslutningar och historiska tveksamheter. Men han ger Said rätt i att det faktiskt fanns imperialistiskt och rasistiskt tankegods hos vissa orientalister.

Här närmar han sig det verkliga problemet. Saids brandfackla har blivit till ett standardverk som få kritiserar. Det är inte bra. Men det betyder inte att Said hade fel i sina grundläggande antaganden. En öppnare tidskrift hade kunnat ge en mera nyanserad belysning av värdet av Saids teorier. Nu får man söka den debatten på annat håll.

(Publicerad i LO-tidningen)

• Katalog över Carl Olov Sommars boksamling

En gång i tiden gav antikvariaten ut tjocka bokkataloger som skickades land och rike runt till ivriga samlare. Numera försiggår kommersen mest via internet, vilket kan tyckas vara bättre för alla inblandade.

Då glömmer man att antikvariatskatalogerna var mycket mer än rena säljverktyg. De fungerade som inspiration och kunskapsbank för generationer av samlare, långt efter det att böckerna sålts. Från nätet försvinner informationen i samma stund som boken beställs.

Patrik Andersson Antikvariat i Lund har valt att gå mot strömmen och just släppt sin första tryckta katalog. Den är förnämligt redigerad och innehåller ”Books from the Library of Carl Olov Sommar”, med några tillägg ur antikvariatets sortiment.

Mest känd är nog Sommar för sin biografi över Gunnar Ekelöf från 1989. Att han under mer än 20 års tid var vice VD på Dagens Nyheter är det nog färre som känner till, liksom att han under hela sitt liv var en aktiv och kunnig boksamlare. Han skrev en mängd artiklar i bibliofila ämnen som publicerades främst i tidskriften ”Bokvännen”.

Sommar tidigt ute med att samla 1900-talets världslitteratur i förstaupplagor. Den som vill kan nu därför fynda epokgörande verk av storheter som Hemingway och Jack Kerouac för några tiotusenlappar. Extra vältajmat är naturligtvis ett exemplar av Doris Lessings ”The Golden Notebook” med personlig dedikation – dock ej till Sommar –  för 9000 kronor.

Den förväntat internationella publiken erbjuds även några lokala förmågor. Bland annat finns August Strindbergs Röda rummet och Tomas Tranströmers debutbok med i katalogen. Jag drar mig till minnes en gammal katalognotering på den sistnämnda för 575 kronor. Nu kostar den i stället 8000 och jag önskar plötsligt att den gamla noteringen hade fått försvinna i internets barmhärtiga glömska.

(Publicerad i Dagens Nyheter)

• Om dansföreställningen ”…it’s only a rehearsal” med Zero Visibility Corp.

Den som i sitt konstnärliga skapande vill ställa frågor kring kropp och identitet har en tacksam bakgrund i Ovidius metamorfoser. Koreografen Ina Christel Johannessen har valt myten om gudinnan Artemis som förvandlade jägaren Actaeon till en hjort och lät honom slitas sönder av sina egna hundar. På denna myt har hon byggt en smärtsamt vacker, intensiv men ändå märkligt avspänd föreställning. Den krävande och precist framförda koreografin handskas lika lekande lätt med tyngdlagen som med de älskandes ömhet och åtrå. Elektronmusiken, dansarnas androgyna gatuklädsel och de tydliga influenserna från brasiliansk capoeira ger det hela en känsla av självklar samtidighet. Inledningsvis kan man fly bort i programbladets undervisning i tidlösa myter, men ju längre föreställningen går, desto betydelselösare blir just den specifika myten.

Andra frågor tränger sig på. Med hjälp av hjärtslag och evighetskyssar lockas man att tänka på kärleken, men kärleken måste preciseras. Kärleken blir här endast iscensättningen av kärleken, något på en gång intimt privat och högst offentligt. Kärleken blir till i publikens ögon. Titeln anger ju att det hela är en repetition, och kanske är det just denna kärlek som repeteras med sådan frenetisk ömhet.

Samspelet mellan de två dansande är helt reservationslöst och organiskt sammanflätat. Utöver sin rent tekniska skicklighet så lyckas de gestalta de mellanmänskliga relationernas alla faser av attraktion, bortstötande, sexuellt spel och ensamhet i gemenskapen.

Till det som etsar sig fast i minnet hör en lång passage där hon klättrar omkring på honom utan att vidröra golvet. Använder hon honom som scen eller är han en skulptör som smeksamt formar henne med sina händer? Man glömmer heller inte Line Tørmoens mimik, där ögon, ansiktsuttryck och grimaser spelar med i dansen.

Ett talat parti mot slutet av föreställningen efterlämnar tyvärr en viss bismak av ”teater” av det tristare slaget, men det förmår inte grumla intrycket av denna pärla. Vi längtar redan efter nästa verk av Johannessen ”The terror of identification” som hade premiär i Bergen häromveckan och även det bygger på Ovidius metamorfoser.

(Publicerad i Dagen)

• Om Roland Barthes ”Mytologier”

För att läsningen av Barthes 50-årsjubilerande Mytologier ska vara givande måste man idag tillgripa en mytisk läsakt. Detta kan inte vara annat än ett misslyckande.

Det historiskt bestämda har bleknat. Alla de populärkulturella fenomenen, filmstjärnorna, skandalerna, tävlingscyklisterna och bilmodellerna analyseras just för att de var självklart allmängods. Nu måste man googla sig fram till dem, med varierande framgång. Det franska 50-talets syn på biff, rödvin eller Algeriet är inte densamma som hos en läsare decennier senare i ett annat land. Ändå känner man igen turerna och retoriken. Analogierna till samtiden formerar sig på ett naturligt sätt.

Barthes – som senare kom att tvivla på värdet av sin bok – skulle ha avskytt dessa mekanismer. För just det allmängiltiga, naturliga och generaliserande är ett av mytens kännetecken. Där myten verkar upplöses historien och dialektiken till förmån för evig- och allmängiltigheten. Myten är det onda,  det är det sunda förnuftets mjuka vapen mot revolutionen.

Myten kan aldrig bortrationaliseras när den väl intagit sin plats. Den blir omedelbar. En rubriks förrädiska retorik ligger alltid kvar, oavsett den fortsatta textens förtydliganden och reservatoner. Även om kulturvetarna i Barthes efterföljd agerar analytisk brödtext åt samhällets rubriksättande mytmakare så överlever myten.

Mytologier har sedan den utkom haft en oöverskådlig betydelse på många olika fält. Att recensera den är knappast möjligt utan att tillgripa samma metoder som Barthes själv. När man börjar rota i den (eller är det boken som rotar i recensenten?) hittar man fler och fler indicier på att den i själva verket förvandlats till en myt i sig. Mytologier är något annat än boken och dess innehåll, den är en utsaga med makt att förvrida världen. Det har inte att göra med vad som står i den, lika lite som kärleksbeviset i en knippe rosor har att göra med blomcellernas struktur.

Författaren till Mytologier ger endast ett svävande svar på frågan vad vi egentligen ska göra med myterna när vi väl genomskådat dem. Man kan också undra: vad gör vi med Barthes när vi läst honom?

(Publicerad i Tidningen Kulturen)

• Om Cnattingius bok ”Ruiner”

Lars och Nanna Cnattingus hyser en stor kärlek till ruiner. Det gjorde även de romantiska svärmare som under främst 1800-talet byggde konstgjorda ruiner i sina parker och trädgårdar. Man kunde önska att likheterna slutade där, men efter att mödosamt ha grävt mig igenom deras volym om ruiner, så blir intrycket att de gjort just detta, skapat en konstgjord textruin.

Att det hos författarna finns stor kunskap och vilja att förmedla är tydligt. Desto mer beklämmande är det då att se hur de fullständigt misslyckas i sina intentioner. Det minsta byggelementet, språket, är kantigt och stillöst till den grad att läsningen blir en utmaning även där innehållet är intressant och begripligt (vilket inte alltid är fallet).

Inte heller verkar det klart vem boken riktar sig till. Självklarheter och löst tyckande blandas med avancerade facktermer och råd om ruinernas vård som skulle vara mera välplacerade i en lärobok. Estetiska, vetenskapliga och personliga aspekter blandas och ges så att det blir omöjligt att förstå vad som är idéhistoria, vetenskap eller författarnas egna teser.

Upprepningar i stort och smått, förvirring i upplägget, hopp i kronologierna och oförmågan att berätta en historia från början till slut gör att det enda man får med sig av läsningen är några lösa anekdoter, förvisso roande, men knappast värda besväret.

Mycket av detta hade kunnat undvikas om boken på ett tidigt stadium hade fått en vettig förlagsredaktör. Nu verkar det istället som om Carlsson lånat ut sitt namn och ISBN till en publikation som i sin nuvarande form borde ha förblivit en familjeangelägenhet.

Detta vore väl inget att bråka om förutsatt att endast förlaget och författarna själva kastade tid och pengar i sjön. Men boken är finansierad genom medel från flera välkända stiftelser med uppgift att på olika sätt gynna humanistisk forskning. Den granskning som jag förutsätter finns från bidragsgivarnas sida är uppenbarligen helt undermålig. Eller räcker det med att ha ett gott namn i kretsarna för att få sitt hjärteprojekt finansierat, kanske som ett tack ”för lång och trogen tjänst”?

Oavsett vilket är förfaringssättet en björntjänst åt både författare och den humanistiskt intresserade allmänheten. Båda parter vore högst betjänta av en hårdare styrning från förlag och bidragsgivare. Jag är övertygad om att de båda Cnattingius kunskaper kunde både roat och inspirerat, om de givits en mera ändamålsenlig form.

(Kanske publicerad i Tidningen Kulturen)

• Dogge Doggelito & Ulla-Britt Kotsinas ordbok ”Förortsslang”

Betongens mest hyperaktive gubbe-i-lådan har gjort det igen. Dogges senaste påfund utanför Redlinestudion är en ordbok i förortsslang som han har sammanställt tillsammans med språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas. Här finns alla de klassiska orden och uttrycken som ”gitta”, ”guss” och ”para” men också väldigt mycket nytt för en ordinär suedi. Det träffande ”larmad” (hög) och det poetiska ”sharmuta” (hora), med den ursprungliga betydelsen ”smutsigt tygstycke”, är två av många nya bekantskaper.

Men nog är det lite irriterande att förordet försöker försvara förortsslangen mot angrepp, som om den vore ett mobbat barn. Nej, haja istället varför det finns en ordbok för svennar som ska förstå betongens språk, men ingen ordbok åt andra hållet. Vad säger det om vilka som är grymmast?

(Kanske opublicerad?)

• Ulf Lundell ”Värmen” (tror jag, kan vara vilken Lundell som helst)

Innan en tegelsten blir en tegelsten består den av en seg lera, en lera av den typ som suger fast fötterna vid varje steg och drygt kletar av sig överallt. Ulf Lundells senaste roman är ett försök till tegelsten, men det blir bara geggamoja av alltihop.

Mellan oändliga ihopkonstruerade dialoger, banala vardagsfunderingar och metaforer som överträder logikens gränser lyckas författaren visserligen pressa in en smula handling, men om den är inte mycket att säga. Stockholm i grått, gården i Skåne, lyxhotell söderut, bilfärder och KVINNOR.

Men handling är ju inte allt. Exempelvis psykologiskt träffsäkra porträtt, tankeväckande samtidsanalyser eller njutbara miljöskildringar hade ju kunnat göra skäl för utgivningen. Tyvärr saknas även dessa.

Så vad finns då kvar att ta på? Ska jag vara uppriktig har jag svårt att förstå hur någon utom författaren kan uppbåda det minsta intresse för denna bok. Kvällstidningsreportrar har ju redan citerat de obligatoriska invektiven mot namngivna kvinnor i offentligheten, utfallen mot Sverige är här långt mycket plattare och mindre tänkvärda än Carl-Johan Vallgrens dito och Arne Anka känns mera stringent på det intellektuella planet. Inte ens gorilla- och fyllepsykologin är trovärdigt tecknad.

Kvar är bara en lågintensiv plåga när man försöker forcera Lundells pretentiöst avslappnade prosa, staplade halvsynonymer och onödiga uppräknanden, slappa dialoger och trötta retorik.

Att ovanpå detta kritisera Lundells ”kvinnosyn” vore att slå in öppna dörrar. En stor del av hans senare författarskap, och egna uttalanden om detsamma, går ju ut på att han mår in i helvete dåligt av att vara så hopplöst efter sin tid och inte längre känna igen sig. Låt honom hållas, i detta avseende tillhör han en utdöende typ.

Men Lundell är för den skull inte ointressant. Som författare är han det, men det faktum att folk faktiskt läser hans böcker stämmer till litteratursociologisk eftertanke. Kanske går det att leva hur länge som helst på gamla meriter och berömmelse från folkparkerna. Kanske ligger det något i Jan Guillous uttalande att Lundell och Linda Skugge har en kommersiell uppgörelse att håna varandra; det skulle tydliggöra Lundells uppenbara roll i det mediesamhälle han påstår sig avsky. Eller också, hemska tanke, är det som någon hävdade så att Lundell symboliserar och artikulerar manligheten av idag.

Det sistnämnda vägrar jag tro, Lundell och hans anhang tillhör det förgångna. Jag är inte alltid optimist när det gäller framtiden men jag ser med tillförsikt fram emot den dag vi slipper honom på bokhandelsdiskarna.

(Publicerad i ERGO)