Skön litteratur

Typ dikter, och prosa, typ

• Pellefant – Ett barndomsminne

Jag letar efter ett nummer av serietidningen Pellefant. I något års tid har jag på ett mycket osystematiskt vis och utan resultat rotat igenom de serietidningsaffärer och loppislådor som kommit i min väg. Det handlar om ett nummer jag läste när jag var ”liten”, vilket borde betyda att publiceringen kan bestämmas till cirka 1980, på några år när. Eftersom jag inte har hittat det har jag inte läst om det i vuxen ålder, men jag har börjat minnas det.

Jag minns inte när jag började minnas, och minnet av detta Pellefantäventyr är ytterst fragmentariskt. Intrigen och bilderna har återvänt till mig i små doser, men de har en sådan intensitet att jag måste avkräva mig själv en förklaring.

För att inte hålla någon på halster ska jag först berätta exakt vad jag minns, så som jag minns det idag:

Den blå elefanten Pellefant och hans följeslagare Pip är ute och går i hamnen. På kajen och vid bodväggar ligger fläckar och små drivor av snö. Det är alltså förmodligen vårvinter men kan också vara höst om väderleken växlat från kallt till varmt. Av nyfikenhet går de över en landgång och ombord på en båt. På båten blir de instängda i kajutan av två skurkar, där den ene har skäggstubb och den andre två plåsterlappar påsatta i ett kryss på ena kinden. Pellefant använder sin Knakelibrak-snabel för att öppna den låsta dörren, och de två vännerna är fria igen.

Det är allt. Något mer minns jag inte. Ändå vill jag påstå att denna Pellefantepisod rymmer något omvälvande. Den är en av mina mest avgörande konstupplevelser, och den har blivit oupplösligen förenad med en viss levnadsstämning, en djup och naiv melankoli. Därtill innehåller den embryot till ett fördomsfullt moraliskt synsätt som blivit mig en förbannelse.

Trots mina försök har jag alltså inte hittat detta nummer, men ur backar och lådor har jag i stället plockat med mig en massa andra nummer av tidningen från samma tid. De har knappast hjälpt mig att minnas, men jag inbillar mig att de ändå har påverkat den läsning av hamnepisoden som jag gör i huvudet. Att jag hållit mig till samma tidsperiod har viss betydelse. I detaljer och nyanser har serien Pellefant utvecklat sig både vad gäller karaktärer och teckningssätt.

I de tidiga Pellefantberättelserna från 60-talet är det tydligare att den blå elefanten och hans vänner i själva verket – liksom hos Nalle Puh – är dockor och gosedjur. Filur och Lakritstrollet är från början genuint onda, för att senare inta en mera ambivalent position, pendlande mellan saftkalasande vänskap och listig antipati, gärna i samma episod. Att seriens skapare Rune Andréassons under 70-talet lämnade över åt andra att skriva och rita serien resulterade också i en förenkling av teckningarna mot ett mer industriellt manér.

De tidningar jag skaffat mig på senare tid är roande att läsa. Jag undrade först hur det kom sig att jag gillar den dumdryga blå elefanten, monumentalt självgod och utan en gnutta distans till sin egen livsinställning. Tricket är naturligtvis Pip, den lilla musen som är en så integrerad del av Pellefantkaraktären att han inte ens kan kallas för sidekick. Han ger karaktären Pellefant den mångtydighet som elefanten i sig saknar.

Trollkarlen Filur däremot behöver ingen ständig följeslagare. Han är tillräckligt komplex i sig själv, ofta elak och missunnsam, men ändå på något vis en vän. Sådana vänner kan man leka med som mycket ung, när man är hänvisad till dem som bor på samma gata eller går på samma dagis. I vuxenlivet kallas de väl ofta arbetskamrater.

Ordet ”levnadsstämning”, som jag använde ovan, kopplar jag alltid ihop med en Ekelöfrad som jag tycker mycket om: ”en levnadsstämmnings strata super strata”. Ekelöf använder sig här av en geologisk term för ”lager på lager”, och den rimmar väl med de omgivande raderna i dikten: ”halvädelstenar” och ”bergglittrande ögonblick”.

Men jag gillar ”strata super strata” inte för dess bergfasthet utan snarare för att det leder mina tankar till luftlager – det är väl ”stratosfären” som mina poesiöron lyssnar efter. Och levnadsstämmningen manifesteras då i ”luftlager på luftlager”. De ligger där omkring en, genomskinliga, möjliga att genomtränga helt utan ansträngning, med blicken, med armen. Men då upplöses de. Och de stämningsminnen som ligger längst bort kan vi aldrig röra vid. Jag ser dem som de högre luftlagren kring vår jord, knappt åtkomliga med blicken, ändå helt bestämmande. Fjärran i år, nästa nedfrusna av sin kontakt med rymdens kyla – och ändå livsviktiga, definierande.

Om man ser det på detta sätt, så ligger minnet av denna Pellefantepisod någonstans i det yttersta luftlagret i den levnadsstämning jag har med mig från tidigaste barndom och som jag endast med stor tveksamhet vill ge formeln främlingskap-melankoli-tristess.

Den sparsamma intrigen har nog inte så stor del i detta. Istället är illustrationerna helt avgörande. Först och främst snöfläckarna, där naturen gör sig påmind, och det i en icke-organisk, död form. Levande träd, buskar och gräs finns i snart sagt alla utomhusscener i Pellefant. Den delen av naturen skänker glädje och hemtrevlighet. Snön fungerar tvärt om. (Kanske har det med kontrollmöjligheter att göra. De milda och långsamma växterna går att tukta, men nederbörden gör det inte. Den är obetvinglig.) När jag bläddrar bland de andra Pellefantäventyren återkommer snön flera gånger som en fara. På ett omslag avbildas en ondskefull snöfigur som Pellefant tillverkat för att skrämma Filur. I ett annat äventyr vill Pellefant bevisa att han kan bestiga ett berg. Eftersom han är lika envis som han är korkad ger han sig inte ens när det börjar snöa så hårt att han är tvungen att gå baklänges. Det slutar med att han faller från berget och är försvunnen, så att vännerna måste skicka ut en räddningsexpedition.

I andra äventyr utgörs hoten av regn och åska, men dessa väderfenomen lyckas aldrig gripa mig så som snön, och då särskilt snön om vårvintern. Flera gånger har jag gått på någon kaj i Stockholm och upplevt de där pellefantiska snöfläckarna och smådrivorna. Själva promenerandet på kajerna kan för en båtanalfabet som jag aldrig ha ett mål eller syfte. Det är bara något man gör, av leda och tristess, eller för att komma undan. Pellefant gick omkring i något jag idag väl skulle benämna white trash-miljö, småtrasig och ruffig. Någon sådan återfinns knappast på kajerna i Stockholms innerstad numera. Men hamnmiljön är mig ändå främmande. En massa ting jag inte vet att benämna och inte vad de ska användas till. Ett miniatyrstup vid kajkanten man måste hålla sig från att överträda.

Det är inte särskilt angenämt att gå där i februari-mars. Snön påminner en då om att ytterligare ett år har gått, och dess ofrånkomlighet bara understryker det sorgliga faktum att ingenting har förändrats, ingenting går att förändra, någonsin. Och till råga på eländet är vårsnön alltid smutsig. Människan kan bara förstöra.

Men det intryck Pellefantepisoden i hamnen lämnat efter sig har nog inte bara att göra med vad som tecknats – snön, hamnen – utan även hur det tecknats. Det hör ju till denna typ av barnseriers manér att nästan allting är tecknat i klara färgfält med tydliga konturer. Allting befinner sig på så vis bredvid varannat, ensamt, som i en uppräkning. Där en dörr, brun. En vägg, rosa. Ett lås, gult. En buske, jämngrön. En elefant, jämnblå.

Så ser väl inte världen ut. De där konturerna och monokroma fälten verkar mest ha tillkommit för att göra det lättare att teckna. (Jag påminner mig att den otroligt populära serien ”The Yellow Kid”, från 1800-talets sista år, ursprungligen ritades för att vara ett färgprov på en ny gul tryckfärg.)

I verkligheten befinner sig ju allt på olika avstånd, i olika mörker och flätat och fasat i och ur vartannat. Skuggor och vinklingar och kroppar och djup, det är ju det som är själva seendet – tänker jag.

Men när jag under en paus i skrivandet promenerar hem från centrum slår det mig att det faktiskt finns ett dagsljus som får världen att likna de pellefantiska teckningarna. Ett sådant ljus råder just denna eftermiddag, och det måste varit det som rådde under den där vårvinterdagen när Pellefant var nere i hamnen. Tillbaka vid skrivbordet ser jag ut genom mitt fönster. Ett tjockt molntäcke ger ett jämnt och mörkvitt ljus över alla ting. Solen är omöjlig att lokalisera, skuggorna är få och framträder bara under föremål, som suddiga fläckar. Avstånd tycks oväsentliga och trots ljusets gråhet framträder alla färger märkligt mättade, kanske för att föremålen i denna allroudbelysning berövats alla egenskaper utom just sin färg.

Den första melankolin har alltså att göra med vädret. Teckningarna i Pellefant blir övertygande enbart om det är dåligt väder. Dåligt, trist, långtråkigt gråväder. Det hjälper inte att Pellefant studsar fram på sina tjocka ben och ler med sin röda tunga.

Poeten Peter Waterhouse, som gillar att räkna upp saker, undersöker i romanen (Krieg und Welt) hur hans egen poetik hänger ihop med upplevelser i barndomen. Han skriver bland annat såhär:

”Barnet frågade en dag fadern: Vad tillhör oss? – Ingenting. – Sängen? – Sängen tillhör inte oss. – Matsalsbordet och de sex stolarna? – Bordet och stolarna tillhör inte oss. – Knivarna, gafflarna, de små och stora skedarna? – Nej. – Servisen? – Nej. – Den snögröna mattan? – Mattan tillhör inte oss. Inte gardinerna, inte skåpen, inte elementen, inte spis och kylskåp i köket; inte själva huset; inte blommorna, buskarna, inte själva trädgården. – Tillhör bilen oss? – Ja, bilen tillhör oss. – Tillhör någonting någonstans oss? – Nej. – Vem tillhör sängen och bordet och knivar, gafflar och spisen och kylskåpet? – Ingen. – Vem tillhör bilderna på väggarna? – Oss. –

Så gick jag på stadens gator som en gång i det där huset med bord, sängar, knivar, gafflar, mattor, och allting här var svar på utfrågningen av fadern. Varje litet ställe var en ingång i det-som-icke-tillhör-mig.”

Särskiljandet är alltså ett särskiljande av sakerna inte bara från varandra, utan även från barnet, alltså mig. Jag pekar och tänker ”landgång”, och vet att landgången tillhör inte mig, den tillhör landgången. ”Kaj”, och kajen tillhör inte mig, den tillhör kajen.

Kanske behövs allt detta särskiljande när man tillägnar sig världen. Men särskiljandet skapar inget annat än meningslöst kringflytande föremål. Det är först när de utsätts för påfrestningar, när det uppstår glapp mellan dem som meningsproduktion åter blir möjlig. I gliporna kan tingen sträcka sig efter nya förbindelser, där kan vi ana det mycel av samband som ligger bakom och under dem. Först i och med gliporna kan jag få tingen att tillhöra mig igen.

Men i Pellefants värld finns inga sådana glipor, där finns bara konturer, jämtjocka, döda, utan utrymme, utan förträngning. Därför blir teckningarna ointressanta, och därför blir också melankolin så outhärdlig när jag sätter mig att stirra på dem. Jaså, bara detta… Samma reaktion som när jag ser på det gråmätta landskapet här utanför. Platta fält, särskilda, lagda bredvid varandra.

Detta uppräknade landskap benämner Waterhouse på annan plats parataktiskt, och paradisiskt. Här är allt möjligt. Med samma rätt hävdar jag att här är allt omöjligt.

Kanske vill han erbjuda ytterligare en lösning när han skriver att ”bilderna på väggarna” trots allt tillhör oss. Som att det skulle göra världen roligare att vi har vissa föreställningar om den. Ett sådant förmedlat deltagande i livskonsten känns mest som ett tröstpris, om inget annat (utom bilen) tillhör oss.

Detta med främlingsskap slutar inte här. Den sista rest av minne jag har handlar om de två skurkarna. De är knappast unika för just denna Pellefantepisod. Tvärtom återkommer skäggstubbiga och plåsterförsedda bovar i många äventyr från tiden. För mig är de bilden av det omoraliska. Det har naturligtvis att göra med att de stjäl, men deras omoral är större än så, närmast metafysisk. Vore jag amerikan skulle jag kanske uppfattat dem som evil.

Därvidlag skiljer de sig från exempelvis Filur. Rent logiskt förstår jag att han är elak, men det biter liksom inte, jag får ingen känsla av ondska. Jag tror detta har att göra med Pellefantseriens olika topos.

Pellefant själv bor i ett slags skog med sina djur- och leksaksvänner. Där har även Filur sitt slott. Men det händer att Pellefant lämnar skogen och går på stadens gator som en vanlig man. Staden är annorlunda på många sätt. Färgskalan är delvis en annan och mörkare, där grå gator och murriga väggar ersätter grönt gräs och Filurs rosa slott. Dessutom befolkas den inte av leksaker utan av människor – individuellt och på något vis realistiskt tecknade jobbare, kostymnissar, hemmafruar och bilförare. Där finns stenlagda trottoarer, övergångsställen och femvåninghus med ranka stuprännor. Detta är den riktiga världen, de vuxnas värld, och för mig som barn är den  djupt främmande.

I Pellefants skog är jag hemma, den är ofarlig. Jag hade dessa leksaker omkring mig, och min uppväxt tillbringades i ett halvlantligt villasamhälle där det fanns gott om träd men inga femvåningshus. Precis som Pellefant åkte jag då och då in till staden. Där var allt på allvar och mycket obegripligt. Men jag visste ändå att det var så världen var egentligen. Barn, eller elefant, var man bara ett litet tag, i början. Sedan blev man vuxen och skulle på något sätt klara sig där i staden. Det var skräckinjagande.

Jag kunde rakt av köpa att både Bamse och Kalle Anka bodde helt i fantasivärldar. Bamses värld liknade mycket Pellefants och har ju också gemensam upphovsperson, men Bamse kom aldrig in till staden. Kalle bodde visserligen i staden Ankeborg, men jag kopplade aldrig ihop den med min egen stad och upplevelserna av den. Delvis kanske för att ”människorna” – alltså standardvarelserna som inte är några specifika djur – såg så lite ut som människor, delvis för att den schematiska teckningen inte gjorde detaljerna så framträdande. Jag visste att Kalle inte hade med min värld att göra – och därför kunde inte heller Björnligan bli riktigt onda. De var ju precis som Filur en del av fantasin, inte på riktigt. Men Pellefant passerade gång på gång gränsen, mellan skog och stad, barnvärld och vuxenvärld, fantasi och allvar.

Även om alla människor som Pellefant stöter på är vuxna, så är de  inte skurkar. Jag kan nu läsa mig till att de flesta är hur glada och trevliga som helst, men det är ändå skurkarna jag minns, och hos dem främst skäggstubben och plåstret. Dessa insignier skulle kunna översättas till att de var svartmuskiga, ovårdade slagskämpar, och man skulle kunna tro att plåstret satt sig så hårt i minnet för att det påminde om smärtan de gånger jag själv skrapat ett knä eller klämt ett finger. Men jag tror skurkplåstret fick en helt annan funktion. Det var egentligen två plåster, påsatta i kors som ett plustecken. Jag har aldrig sett någon bära plåster så i verkliga livet. Än idag kan jag inte ge en rationell förklaring till att man plåstrar om sig på det sättet, inte ens efter ett skurkslagsmål. Ändå är det alltid så de ser ut på skurkarnas kinder. De förvandlas på så sätt från plåster till tecken. De betyder bara ”skurk”.

Men plåsterbärandet är bara en liten obegriplighet. Värre är att hos skurkarna paras hela den obegripliga staden och vuxenlivet med det lika obegripliga och omoraliskt själviska i att stjäla saker. Det är mist sagt olustigt.

Det jag som barn snickrade ihop för att hantera sådana här saker, är något jag släpar med mig än idag. Ett inre varningssystem som direkt kopplar ihop det främmande med det obehagliga med det omoraliska. Mycket av min energi går nu åt till att tjuvkoppla och sabotera det där varningssystemet, sätta det ur spel. Det går sådär. Fortfarande är jag rädd för det främmande, fortfarande är jag en fegis som låter bli att stjäla och fortfarande skulle jag vara väldigt försiktig om jag träffade på en person med två korslagda plåster på kinden. Särskilt om det skedde en vårvinterdag med mulet väder.

(Publicerad i Kritiker)

• Sculturezza

Hela Galleria Borghese av åtrå stapplar jag genom salarna. Linjer, hud, förpackade organ i frusna virvlar. Blicken tvingas vidare över ytor som är bröstkorg hand midja höfter och i ansikten sitter ögon nötta av gåtor; älskar, älskar inte? Begär, inte begär inte? Hängande testiklar blodlösa och generositeten i filosofernas positioner, de värmda kropparna och andra byter huvuden och lemmar över tiden. Avtryck lagrar avtryck; fingrar, samlag, den stelnade ironin i sammanbitna mungipor. Vem tillhörde leendet jag söker minnas? Var det någon jag läste, hon med det flammande håret. Stod hon högst upp på bryggeriets skorsten med hela staden nedanför sig, insvept i sitt eldröda hår, eller färgades det i själva verket av vintersolens sneda strålar, där ute på isen en dag i februari. Var det då hon log mot mig, när telefonen plötsligt ringde och avbröt det hela. Eller stod vi redan då i en teaterfoajé, där den ranglige ynglingen med sin starka röst helt fräckt påstod saker rakt ut i luften och väckte min fåfänga. Som vore han skådespelare, som hade han mod att vara med i teatern. Det dundrade inom mig, att få känna hans kropp, dra mina händer genom hans hår, färgat rött för detta tillfälle, skrika ut allt genom hans mun och kyssa ett hetsande äntligen. Nästan som att frigöra sig, träda ut ur ett rum och in på en scen. Ord kommer från långt borta: då skall den älska som aldrig har älskat, och den som har älskat skall älska… Genom tiden hörs museivakten banna mig på skrovligt sydländsk dialekt. – Ni får inte ta på detta förflutna! Min hand lämnar en kvinnas bröst, omsorgsfullt restaurerat i flera omgångar, och senast för några år sedan. Men det är för sent, jag är upptäckt och allas blickar vänds mot mig så jag lämnar salen, försöker fly undan de andra besökarna, men de har redan förstått och följer mig vaksamt. Smygande längs väggarna märker jag hur romerska idrottsmän vrider på sina marmorhalsar, vänder på sina huvuden, välplacerade, och mitt i varje nylle två ögon för betraktande. Dvärgar med ansiktsmasker skrattar vid golvet och Paulina Borghese, hon som exporterades till Frankrike och sägs ha varit vackrast, hon vältrar sig på sin svallande fäll som en stenkross för att vända sin anklagande blick mot ynglingen. Hennes rörelse är ljudlös men ett gruskorn lossnar från stenmadrassen och studsar till framför mina fötter. Jag springer min väg, in i Mentons gränder, genom Prag och Paris och städerna. Överallt samma ögon, samma fasta hand under pungen, it’s good, it’s good. Jag måste föreställa mig någonting utanför detta. En park med gräsmattor, ganska ovårdade, solsken och fotboll eller filtar och kall kyckling med mjukt vin eller bara folköl och en joint i värsta fall. Och sedan, kvinnor, eller ännu längre tillbaka. Och kropparna som rullas runt och rullas runt och vrider sig till olika ställningar och jag står här igen och föreställer mig men ingenting här inne får betraktas som verkligt, ingen av dessa artefakter. Jag söker mig logiskt bakåt: en gud som ger namn åt en människa som åtrår sin gud som det berättas om för en som skriver ner berättelsen som läses av en annan som gör sig en avbild som glöms och byter namn med en annan som huggs i sten och säljs och förstörs som restaureras och köps som byter huvud med en annan som ställs ut som ges namn. En och En annan, underbara förfalskningar. Förvrängda, utsuddade, utspädda idéer och syfteslösa minnen som jag dyrkar. Det är tankens celldelningar och fortplantning. Det stora minnets, det stora mörkrets organiska strukturer. Vem var det där en gång i tiden, där på tavlan? Var det mer eller mindre jag – eller hon – än den han – eller jag – är nu? I denna historia, detta rotsystem, finns människor avbildade och människor som avbildat. Alla har de blivit betraktade, alla har de velat bli berörda. I varje fog, kindben och mejselhugg anar jag vad de en gång måste anat; att en dag skall en så kallad jag stå här och förundras över all beröring, alla avtryck som givit upphov till detta, och inom varje jag finns samma avtryck och beröring. Men bredvid denna teleologiskt präktiga efterhandskonstruktion löper en annan historia. Dess ateljéer är mörkare, jag träder in i en av dem, jag har en lejoninna vid min sida. Vi stannar i dörrhålet och stirrar, försöker vänja ögonen vid det svaga ljuset. Hon går in först, lunkar fram på det dammiga golvet mellan tomma piedestaler och halvfärdiga statyer. Tassen stöter till ett verktyg på måfå, hon nosar runt, tankspridd. Sedan tror jag att hon börjar gnälla, men förstår snart att jag misstagit mig. Hon lägger sig ner vid en nedrasad gardin under ett fönster som är så dammigt att skymningen där ute endast kan anas. Gnällandet kommer från ett annat hörn. Långsamt går jag in i rummet, med samma känsla som att gå in i en tom gymnastiksal. I hörnet ligger en hög med filtar och annan bråte och under filtarna ligger konstnären, gnyende i mardrömmar. Några mumlande ord stiger då och då som en besvärjelse ur skräphögen. Hans ena ben sticker ut under filten och rycker till nervöst ibland. Jag anar en skobeklädd fot utan strumpor. Sakta sänker jag mig ner för att uppfatta vad han säger, vad irrar han om i sin sömn. – Hud ommanska huuud pårom om hud… Sedan tung andhämtning. Det är inte bara benet som rör på sig, märker jag. I den där smutsiga högen, under filtarna rör sig något annat rytmiskt, fram och tillbaka. Konstnären sover inte, han drömmer och onanerar. – Släääät smekareslätare… Han drömmer om hud, ynglingens hud, den mörke, hon där i den andra staden, hon ute på isen, hennes hud. För varje liten ojämnhet och skrovliga märke han slipar bort kommer han själv ett steg högre, varje liten rispa ska försvinna, han putsar hela världen slät som marmor, han slår foten ett par gånger i golvet innan han förlöser sig med ett litet pip, tystnar och somnar. Jag känner stanken, stanken här inne driver ut mig. Det borde vädras ut, dessa sekler av undertryckta dunster och torkad sperma. Lejoninnan har skitit på golvet och sedan somnat även hon, efter att ha ägnat en råtta halvhjärtat intresse. Jag letar efter en dörr ut mot något annat, vad som helst, en park, någonting öppet. Grusgångar, en punkterad cykel och en ljummare vind. Då behövde man ingenting för att somna, inte ens tröttheten, och man sov så lätt som vore man bara kvarglömd någonstans. Men här, med försiktiga steg, går jag tillbaka samma väg jag kommit och hamnar åter bland skulpturerna i Galleria Borghese. När jag nu lägger handen på en av statyerna märks ett mullrande som ur en värmepanna under den skrovliga sandstensytan. Någonting driver på, krafter av större proportioner, enorma kvarnhjul tänks kanske mala mot varandra. Svett bryter fram överallt, de perfekta kropparna börjar röra sig, långsamt i sina invanda mönster. En samling av detta slag har sin egen koreografi, men det krävs mycket för att rubba bröstkorgen av idealiska mått, de utsökt välvda skinkorna eller alla händers hand. Även om händernas hand bara har en centimeter kvar till den önskade beröringen, krävs det åratal av noggrant utvalda rörelser för att nå fram. Invitationer och avfärdanden är stora som sandkorn. Så går dansen, det tar tusen år för högerfoten, och lika länge för vänsterfoten. Rörelsens tid och kraft kommer från mig, ett ögonblick i stenens dans. Så jag svettas, alla andra svettas här inne. Man viftar sig med de små informationsfoldrarna som delas ut gratis vid entrén. I en spegel ser jag skönheten, överdrivet låtsad plågad av hettan. Hon försöker slicka i sig en svettdroppe som hänger under näsan men den faller istället ner på en bronsfigurin, en hund, som reagerar och genast börjar skaka av sig. Den skäller glatt, men ljudvågorna är långsamma som havets dyningar. Och mitt i detta rör vi oss, våra ögon driver de dansande, gudinnor och hjältar, idrottsmän, barn, dvärgar och narrar. En del av detta: den unge danske konstvetare som ivrigt hävdar att ”här står vi inför inget mindre än världens första självporträtt”. Den som trätt in i dansen kan istället berätta, att här ser vi in i älskarens ögon. Som följer mig genom salen, urgröpta pupiller, det är mina ögon. Tvärs igenom lokalen känner jag igen dem och musiken tystnar, någonting inom mig tystnar, jag lyfter pennan och lyssnar till enkla pulsslag, beräknar tiden innan jag åter kan se upp mot min älskade. Vem såg först och öppnade sig, vem slöt sig snabbast för att åter öppna sig? Fällda ögonlock och att inte röra på huvudet, låta handen snudda och gå förbi. Den stora folkliga dansen. Vända sig om och första position med benen tätt ihop, den koreografiska mallen, fjärde position, känna på samhörighetens insjö med stortån. Tveksamhet, vi närmar oss varandra, godkännande, jag vet inte. Jag vinglar till, hindras av något, som om golvet rörde sig under våra fötter. På några meters avstånd är vi lika hjälplösa som två personer stående i varsin eka på öppet vatten. Det som skett och som sker på olika platser kan jag följa; metamorfoser. Men den tillryggalagda sträckan däremellan? Har  hans ben hunnit bli en kvinnas? I själva verket hela underkroppen och bålen en kvinnas? Är det en slump att lemmen är avslagen eller tillhör det civilisationens och barbarernas historia att linjerna under midjan möts till kvinnliga könsdelar. Hela stället är hans avbild liksom hon med det flammande håret och allt är bara det jag speglar mig i fastän blicken grumlas av rädsla och aldrig når fram. Alltför många andras ögon och kroppar som de andra ska sluka och beröra låser jag in mig själv mot alla rationella och uniomystiska principer hoppas dagarna går över utan att jag väcks. Men när jag sover drömmer jag föreningen. En oändlig omfamnings komplicerade slingerväxt, beröringen och beröringens värme. En vän till mig hade en gröngul leguan, knappa metern lång, som husdjur. Den kröp gärna upp och lade sig tätt intill när han satt i soffan eller läsfåtöljen.  Min vän använde ord som ”kelig” och ”tillgiven” när han – som ofta var fallet – ville försvara sitt udda husdjur. Men så blev han en dag korrigerad av en amatörzoolog: anledningen till denna kelsjuka var enbart kroppsvärmen, en temperaturhöjning för den växelvarma reptilen. Den kvällen gick vi vår gemensamma väg hem under tystnad. Nu gjorde det inte så mycket att han berövades sina vanföreställningar om leguanens kärvänlighet. Den dog nämligen, helt oförklarligt, en kort tid därefter. Och ormarna här inne trampas ihjäl av samma oförklarade upplysning. Du är inte möjlig här, lilla gosse. Det finns ingen plats för dig. Du stör i arbetet. Du spelar ingen roll eller allas. Jesus, Dionysos, hetärerna och hela cirkusföljet i långdans mellan pelarna och främst bland dem alla en förvirrad yngling med könet pekande mot taket och håret i flammor anför sin mullrande hjord av marmor och sandsten draperade i tavlornas trasade dukar när de störtar ut och in genom salarna vrålskrattande blänkande dunkande knullande gråtande utmattad sjunker jag samman. Min svettiga hand sträcker sig mot ett dörrvred. Det känns kallt och kylan sprider sig tacksamt i kroppen. Genom denna lönndörr kom jag in hit. Jag kom in från en annan sal i samma museum, ett omöblerat hyresrum vid en starkt trafikerad gata, ett bibliotek, en smutsig soffa på en bilfärja, en bar med hygglig betjäning. Men någonting är nu fel med dörren. Handtaget är ersatt av ett annat och lönndörren maskerad bakom lager av påmålad dörr. Låset är förklätt till lås; det öppnas verkligen vid det magiska ordet. Parken utanför är folktom och fullständigt tyst, insvept i dimma. Jag småfryser, blir stående vid balustraden, väntar. Sedan bestämmer jag mig, blåser lite värme i händerna och tar mig nedför trappan, ut på gräsmattorna. När jag går genom fjolårets löv förstår jag plötsligt att det är morgon, att det måste ha varit natt och att jag var ensam i Galleria Borghese.

(Publicerad i Pequod)

• Junker Haralds pilgrimsfärd (inledning och början)

”Oh Rome! my country! city of the soul!
The orphans of the heart must turn to thee,
Lone mother of lost empires and control
In their shut breasts their petty misery.
What are our woes and sufferance? come and see
The cypress, hear the owl, and plod your way
O’er steps of broken thrones and temples, Ye!
Whose agonies are evils of a day –
A world is at our feet, as fragile as our clay.”

Vi står vid slutet av min pilgrimsfärd
förstår jag nu. Om dessa dunkla ord
kan röra mig så djupt, då är min värld
ej större än vårt hörn av denna jord
där överflödet dukat upp ett bord
av ångest för sin egen existens.
Förskonade Europa, kalla nord,
så närsynt att hos mig det faktiskt känns
som upphörde vår mänsklighet just vid din gräns.

Nej, Byrons dikt, den ljuder lika tryggt
som annan Sturm und Drang-litteratur;
den som till slut drev mig på självvald flykt
från läsaren inom mig, från den mur
som är vår självömkans arkitektur.
Den hindrar oss att se att utanför
blir människor behandlade som djur.
De svälter och torteras och de dör
och deras rop på hjälp blir någonting som stör

Europas kulturella harmoni,
gemenskapen på kristna värdens grund,
en överenskommen ekonomi
med högre priser för en fattig kund.
Men enligt vad jag läst är jorden rund,
och mänskor lika värda överallt.
Nog är det värt att tänka på en stund
hur det som står i varje ledarspalt
när vi till handling går åsidosätts så kallt.

Så ut till mänskligheten, gör din plikt;
mot andra kontinenter går din färd.
Där ställs det frågor som har större vikt
för överlevnaden i denna värld.
Att möta mänskor, inte att bli lärd,
är målet. Lämna läsandet därhän,
och uppsök sen en verklig oroshärd.
Vad värde finns i konstens karantän
när ångorna från svält och krig gör luften frän?

Jag ville resa ut, men ni förstår
att i vår gamla världsdel blev jag kvar.
Jag hoppas att en färd i mina spår
på misslyckandets frågor kan ge svar.
Låt, läsare, ej domen bli för snar,
för även om det alltid står dig fritt
att överlägset krossa mitt försvar –
berättelsen du läser, svart på vitt,
är blott en vrångbild av ett öde – kanske ditt?

I

Först några ord om Haralds karaktär,
det kan behövas för att rätt förstå.
Hans ständiga kompass var hans begär
och luthersk plikt var ej att tänka på
men kanske verkade det bara så;
begäret var en plikt på annat plan
och plikten ett begär på hög nivå.
Konflikten upplöses när man blir van,
otrogen som en hund och trogen som en svan.

Men själslig spänning finns där övernog
och starka drifter mullrar i hans kött
Hans kättja klyvs och vänds av rädslans plog;
han söker alltid glömma vem han mött.
Att ständigt leva vidare gör själen trött,
att stanna upp är mer än han förmår.
Han lever för den stund när grått blir rött,
han går i gryningen och utan spår,
försvinner lätt, men själva flykten verkar svår.

Den plog som plöjer kättjans feta jord
kan också ge ett annat resultat
och plötsligt vid ett slabbigt frukostbord
han sitter kvar och petar i sig mat.
Då har hans trygghetstörst gjort honom lat,
han vilar sig en vecka, fjorton dar
och ägnar sig åt poesi och prat.
En morgon i september blir han klar
och reser sig från bordet, utan kommentar.

Av frosseriet sväller varje lem
så varför valde du en Finlandsbåt
för flykt från Lättja, Kättja, Flättja? Vem
kan tro problemet går att komma åt
på detta sätt? Man blir helt säkert våt
om man går ut i regnet; alltså blir
en frossare helt säkert full och kåt
när han bland ungdom gör sig till fakir
och dricker lakritsshots som lyckoelixir.

Han vaknar upp på golvet i en hytt
med något blött och kladdigt på sin hand,
han märker sen på stanken att han spytt
men känner sig rätt fräsch och går iland.
Helsinki! Hårda stad, vid österns rand,
visst räcker Ryssland nästan ända hit,
och även Sverige. Här har krigets brand
som drabbar alla gränsland sått sitt split
och gjort varenda finne till kosmopolit.

Av skotsk-tysk baltisk adel, nästan ryss
var Henry Parland och han lever kvar
i andanom. Det känns som gick han nyss
i Amys sällskap ut från denna bar,
ett av tristessen sammanhållet par
som efter att ha supit natten lång
försöker komma fram till varsitt svar
och fumligt skiljs vid hennes portuppgång
då båda vet att livet är en röd ballong.

Ballongen är den lögn som stiger upp
mot himlen, där den av ett inre tryck
briserar, liksom mänskan på sin tupp,
och släpper ut sin stank. I pris per styck
värderas liv och skit av ödets nyck.
Nej! Goda gärningar ger högre kurs
åt livets aktier, så med ett ryck
betvingas bakfyllan. En sista rush
till Tallinbåten och till nästa anhalt. Usch!

I Estland öppnas det en dörr på glänt
till resans syfte. Även om den stängs
på nytt rätt snart så är nog bladet vänt.
För trots att backpackerturister trängs
på sina trista hostel, trots att längs
med stadens nya kitschkuliss,
just samma hötorgstavlor hängs
som överallt, trots detta finns en viss
odör av gamla tider kvar. Jag gör en skiss

av livet här, strax bakom järnridån
när Kalla Kriget var vår enda fred,
och mänskor ordnades som järnfilspån
i sovjetstatens alltför raka led
där femårsplaner skulle hinnas med.
Så såg det ut från Sveriges horisont
men det är svårare att trycka ned
det mänskliga i människan. En front
och en fasad var ordningen. Kameleont

blev varje människa med självrespekt,
kulturen levdes vidare fast gömd;
man skrev och söp och älskade helt fräckt
som vore politiken bara drömd
en mardrömsnatt, som vore sorgen glömd,
begraven under skratt. Nog fanns problem,
men var och en var inte livstidsdömd,
man levde med sitt vidriga system
och sökte frihet i en öl och ett poem.

Så omvärderade han snart sin bild
av Östeuropas genomgrå tristess:
dess vardag kunde vara nog så vild
om allting bara sköttes med finess.
Men Harald fick nu uppleva excess:
han träffade ett engelskt fyllesvin
och krogbesöket blev till rättsprocess,
ett elakt spel, han höll sin goda min
och flydde sedan snabbt på nattbuss mot Berlin.

(Ofärdig, under arbete, opublicerad)